Vad är sant och vad är lögn?

Recension av Lögnen

I förra veckan passade jag på att gå på teater när Riksteatern kom med pjäsen Lögnen till min lilla stad. I ensemblen ingår Sanna Krepper, Fredrik Evers, Lotta Östlin Stenshäll och Peter Järn. Pjäsen är regisserad av Viktor Tjerneld och skriven av Florian Zeller.

Teater. Lögnen är en pjäs som lockar till skratt och funderingar. 

Det gifta paret Alice och Paul väntar på att Laurence och Michel ska komma på middag. Alice mår dåligt och vill ställa in hela middagen. Paul vägrar och börjar fråga ut Alice om hennes konstiga beteende. Hon försöker på alla sätt och vis att krångla sig bort från alla frågor. Till slut kan hon inte hålla hemligheten inne längre. Hon har sett Michel kyssa en annan kvinna. Hon vet inte hur eller om hon ska berätta det för Laurence. Paniken växer när det ringer på dörren. Paret har anlänt till middagen. Hur ska det sluta?

Lögnen är en minst sagt snurrig historia. På slutet visste jag varken av eller till, vilket är ett gott betyg på att något är bra. Jag kommer att fundera på det jag har sett och klura på hur hänger allt ihop. Pjäsen är komplicerad på många olika plan. Vad är sant och vad är lögn? Det är inte lätt att hänga med i deras samtal ibland och det är en del av komiken. Det är meningen att publiken ska bli bortkollrad.

Ensemblen var helt underbar. De vet var de har varandra. Med små finesser i kroppsspråket får Lotta Östlin Stenshäll mig att brista ut i asgarv flera gånger. Sanna Krepper är den som stjäl hela pjäsen. Hon är helt makalös i sin roll som den kokande Alice. Det är bara en tidsfråga innan Alice når den absoluta kokpunkten och exploderar. Vägen till explosionen och allt efteråt är imponerande.

Jag gillar att de driver med könsroller och mogenhet. När de bråkar med varandra beter dig sig som småbarn och det blir väldigt komiskt. Det är överdrivet utan att vara tråkigt. I deras sätt att vara mot varandra växlar de mellan en mogen karaktär och en väldigt omogen. Historien snurras till ytterligare ett varv när de sedan byter stereotypsdrag med varandra. Det blir extra intressant i andra akten när de byter könsroller. De ärver varandras sätt att vara samt repliker. Det är underfundigt på ett sätt och rent av komiskt.

Scenografin är snygg. Den blågråa tonen som allt går i passar den lyx som paret lever i. De tillhör helt klart det övre samhällsskiktet och snobbismen finns där lite latent under ytan. De dova färgerna osar lyx som finns både i rummet och på karaktärerna. Den enda som sticker ut är Laurence som har en röd klänning på sig. En färg som kan signalera våp eller en person med makt. Vilket karaktärsdrag som Laurence har baserat på färg får du själv se om du ser pjäsen.

Jag rekommenderar Lögnen till dig som vill se en pjäs med många lager och med en skruvad handling. Trevlig kväll!

Betyg: 4 av 5