Stalker 3.0...

Recension av The invisible man

Det är roligt att vara igång med bloggandet igen. Idag är det fredag och ni som har följt mig ett tag vet att det antingen betyder ”Bookface” eller ”Movieface”. Kvällens blogginlägg blir ett ”Moviface” av bioaktuella filmen The invisible man. Filmen är både skriven och regisserad av Leigh Whannell. Han har baserat manuset på H.G. Wells bok med samma namn. Leigh Whannell må inte ha stor erfarenhet av regissörsyrket, men han är inte ny i branschen. Han har både skådespelat samt producerat en del skräckfilmer, vilket inte gör han främmande för genren.

Cecilia, Elisabeth Moss, lever i ett destruktivt förhållande. Till slut lyckas hon rymma, men helvetet är långt ifrån över. Adrians, Oliver Jackson-Cohen, förtryck under alla år har satt sina spår och hon vågar inte gå utanför dörren trots att hon lever på skyddad adress. När Adrian plötsligt dör är hon äntligen fri. Det tar inte lång tid innan hjärnspökena gör sig påminda och hon känner sig förföljd. Är hon galen eller är det verkligen någon där som tittar på henne?

The invisible man är en skräckfilm som kryper in under skinnet. Det klassiska monstret har tagit formen av en galen man, vilket gör att filmen känns mer autentisk. H.G. Wells är känd för sina sci-fi-romaner som får läsaren att både fundera samt bli skrämd. Filmens långsamma berättande gör det lätt för tittaren att följa med i handlingen. Det är en klassisk berättelse om en kvinna som söker hämnd och blir en antihjälte.

Har vi sett det förut och är vi trötta på det? Ja, vi har sett det förut, men nej vi är inte alls trötta på det. Det här är film när den är som bäst. Alla överdrivna effekter är borta och det är en enkelhet genom hela filmen. En enkelhet som gör att filmen står ut i en genre som spottar ur sig den ena filmen efter den andra. Leigh Whannell har gjort en kvalitetsrulle som sticker ut och som visar att även skräck/thriller-filmer kan hålla bra kvalité och stå emot kollektivets glömska.

Hur står en film emot den kollektiva glömskan? Jo, filmteamet skapar en film med en nervkittlande känsla som sitter i genom hela filmen. Det är samma känsla i The invisible man som i The woman in black. Det är en tryckande känsla som kryper in under skinnet på tittaren och vägrar att släppa taget. Spelet mellan ljud och bild är imponerande. I restaurangscenen när alla flyr i panik förväntar jag mig att höra massor av skrik, men istället är det tyst. Tystheten ger effekten av att tittaren befinner sig inuti Cecilia och hur hon skärmar av verkligheten för att hon inte kan ta till sig det hon ser. Scenen blir verkligare. Elisabeth Moss måste agera med ett målande kroppsspråk och scenen blir ännu mer skrämmande. Givetvis är musiken hög i de mest skrämmande scenerna, men det finns ändå en baktanke med allt. Den pampiga musiken består av mörka enkla toner som är effektfulla.

Elisabeth Moss har en förmåga att spela en kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Hennes erfarenhet från The handmaid's tail kommer väl till pass för kvällens rulle. Hennes bräcklighet känns trovärdig och hennes kämpaglöd lyser genom ögonen. The invisible man är ett måste för dig som älskar psykologiskt jobbiga filmer. Trevlig helg!

Betyg: 4 av 5