Långsam läsning är den bästa läsningen?

Recension av Nattens barn

Kvällens blogginlägg är ett inlägg som sticker ut från alla andra inlägg jag tidigare har gjort. Nattens barn av Dan Simmons är en bok som jag har läst under flera år. Tack vare min hyllvärmarutmaning har jag äntligen läst ut den. Boken skrevs redan 1992 och översattes till svenska 1994.

Boktips. En monsterbok för dig som älskar vampyrhistorier. 

Kate är forskaren som beger sig till Rumänien för att hämta hem en pojke med en ovanlig blodsjukdom. Sjukdomen är botbar i USA, men en sekt i Rumänien har andra planer för pojken. Hans blod gömmer svaren på både botemedlen mot cancer och AIDS. Sekten kidnappar Joshua och Kate ger sig ut på jakt efter sin son. Snart inser hon att sekten lever efter uråldriga traditioner. Deras kroppar självläker efter svåra skador, de åldras inte och de älskar blod. Legenden om Dracula är sann. Hur ska Kate kunna rädda Joshua ur monstrens blodtörstiga käftar?

När jag började läsa igen efter att boken stått i bokhyllan ett par år var det som att jag aldrig hade slutat att läsa. Det är en bra egenskap för en bok. Någonstans långt bak i min hjärna ligger kärnhistorien av Nattens barn och skvalpar. Snart blev jag varse om varför jag ställt tillbaka boken i bokhyllan. Det var en kamp att läsa ut boken. De sista orden ville aldrig komma och det var som att sidorna förökade sig och inte minskade trots att jag vände blad. Varför denna kamp? Dan Simmons kommer aldrig till skott med sin berättelse. Det är transportsträckor hit och dit. Han broderar ut scener samt ordbajsar. Långtråkigt är bara förnamnet.

Språket må hända är bra och grundidén till boken, men det tar för lång tid. Jag tappar intresset och blir uttråkad. Det är för många intriger med lokalbefolkningen, de smider planer fram och tillbaka hur de ska sno tillbaka barnet eller rekar omgivningen i flera sidor. Det är spännande de första gångerna, men när det har hänt ett antal gånger börjar det bli tröttsamt. Jag vill poängterar att det är inget fel med berättelser som tar tid på sig där stämningen sakta byggs upp. Händelsedrivna böcker kan vara minst lika tråkiga. Det är Dan Simmons sätt att upprepa samma scen gång på gång fast på olika platser som gör att jag tröttnar.

Nattens barn är ett måste för alla som älskar långsamma vampyrberättelser utan händelser. Annars hoppa denna och satsa på en bättre monsterberättelse. Trevlig kväll!

Betyg: 1 av 5