I de lugnaste vatten…..

Recension av Djup

Jag fortsätter med min hyllvärmareutamning. Det går sådär med den. Det är helt ok att utmaningen har lite stiltje emellanåt. Ingen utmaning kan gå spikrakt. Ikväll tänkte jag skriva några rader om Henning Mankells bok Djup som kom redan 2005. Det är en rad av böcker som gnager mitt samvete. Den har stått alldeles för länge i min bokhylla och samlat damm. Äntligen har jag tagit mig an denna historiska skildring.

Boktips. Djup är en historiskroman med en
handling som sakta skrider fram. 

Lars Tobiasson-Svartman anlitas för att följa med på en resa för att mäta djupet mellan botten och kölen. Med sitt lod tar hans sig an det svåra och farofyllda uppdraget. Första världskriget rasar. Mitt i allt kaos styr fartyget ut i ett turbulent Östersjön. Svartman tar sitt uppdrag på fullaste allvar och irriterar sig på de motgångar som kommer i hans väg. Snart har hans sinne färgats lika svart som vattnet. Ska han passera gränsen till galenskap eller ska han klara av att behålla lugnet?

Djup är på ett vis en annorlunda Henning Mankell bok och på ett vis inte alls olik hans andra böcker. Djup är till skillnad mot de andra böckerna en historisk roman med en långsam handling. Boken utspelar sig 1914. Henning Mankell ger sig kast med att skapa ett relationsdrama, men ändå finns en form av deckarhistoria i bakgrunden. Deckargåtan är inte av den traditionella sorten, men dess utveckling tänker jag inte skvallra om....

Henning Mankells styrka i Djup är hans sätt att porträttera karaktärerna. Han målar upp ett scenario som är verklighetstroget. Lars lever ett dubbelliv som sakta äter upp honom inifrån. Det mest intressanta är Svartmans utveckling. Han går ifrån att vara en gift man med ett jobb han älskar till att förvandlas till något annat. Hans inre färgas av tristess, depressioner och isoleringen på havet sätter sina spår. Hans känslolösa äktenskap träter på hans samvete. Han söker kärlek hos en annan kvinna och till slut kommer hans dubbelliv ifatt honom. 

Ett stort irritationsmoment är den konstanta upprepningen av huvudkaraktärens fullständiga namn. Det namedroppas titt som tätt och det kan ske meningarna efter varandra. Jag kan till viss del uppleva det som att Henning Mankell dumförklarar sin läsare, som att denne inte har koll på vem det är som talar. Jag förstår att Henning Mankell skriver ut namnet för att poängtera dennes rang, men det blir en aning överdrivet samt tjatigt. Jag tappar intresse för handlingen och letar efter nästa ställe där namnet skrivs. Jag för ett inre protokoll där jag drar ett streck för varje gång Svartmans namn nämns. 

Dessutom hade historien kunnat effektiviseras en hel del. Djup är en utdragen historia som tappar moment både en och två gånger. Vissa partier är till och med riktigt tråkiga och är på gränsen till ordbajseri. 

Djup är en bok för dig som gillar utdragna historiska romaner med svartsjuka, intriger och hemligheter som främsta ingredienser. Trevlig kväll!

Betyg: 2 av 5