tisdag 8 oktober 2019

Ett fall utan botten


Recension av Let me fall


Under Filmdagarna i Trollhättan fick jag se ett antal förhandsvisningar av höstens premiärer och Let me fall av Baldvin Zophoniasson var en av filmerna. På hans repertoar finns Life in a fishbowl. Tillsammans med Birgir Örn Steinarsson har Baldvin Zophoniasson skapat ett realistiskt drama med många vändningar och en träffsäker verklighetsförankring.


Tonårstjejerna Magnea och Stella dras till varandra. Magnea vill fly tristessen och ser en räddning i Stellas fartfyllda liv som kantas av droger och fester. Deras vänskap är något utöver det vanliga och snart är Stellas pojkvän full av svartsjuka. För att visa sin frustration fyller han Stellas kropp med blåmärken, men inte ens det kan få henne att bryta sig loss från den destruktiva relationen. En omtumlande kärlekshistoria utvecklar sig. Inte bara en kärlek mellan tjejerna utan även en till drogerna. Ska deras kärlek rädda de ur drogernas trygga famn eller är kampen redan förlorad?

Hur långt kan man falla innan man träffar botten? Let me fall är som ett bottenlöst hål. Det finns inget stopp på hur svart realiteten kan bli. Det är en film som målar upp en brutal verklighet. Likt en pjäs av Shakespeare är filmen ett drama av världsklass. Baldvin Zophoniasson trollbinder sin publik med sitt sätt att visa socialrealism. Han lyckas ta sig in under huden på sina karaktärer och fånga deras desperation.

Det är ett avskalat och naket porträtt av en ung kvinna som växer in i missbrukets förrädiska bojor. Hennes glöd och sökande efter nästa kick dör aldrig. Relationerna runt omkring henne är trovärdiga och ohälsosamma. Det är en film som ställer samhällskritiken på sin spets. När ska samhället leka storebror och när ska det luta sig tillbaka och låta livet ha sin lilla gång?

Baldvin Zophoniasson levererar ett manus av finaste kaliber och hans regi är vacker. Detta tragiska drama tar sig in i hjärtat hos sin tittare och sympatin är total. Att filmen bygger på sanna händelser bidrar givetvis till att publiken lättare kan ta till sig historien. Filmens längd på 2 timmar och 16 minuter kan ge en del huvudbry, men låt inte längden skrämma dig. Let me fall är ett epos som fängslar dig. När eftertexterna började rulla förstod jag ingenting. Har det redan gått två timmar?

Att tiden går snabbt beror mycket på skådespelet. Trots att ensemblen har relativt liten erfarenhet märks det inte. Baldvin Zophoniasson guidar sina skådespelare genom dramat, vilket leder till fina rollprestationer från alla inblandade. Några av skådespelarna kommer att bli nya stjärnor att räkna med. Speciellt Elin Sif Halldórsdóttir som axlar rollen som Magnea. Hon är fenomenal i sin rolltolkning och jag blir nästan tårögd i vissa scener. Hennes desperation och sökande efter kärlek syns i ögonen och bränner sig genom vita duken och in i tittarens hjärta. Eyrún Björk Jakobsdóttir som spelar Stella är lika fantastisk. Hon tar sig an rollen med bravur. Det svarta samvetet förföljer henne genom hela filmen och hon visar det tydligt hur dåligt hon mår. 

Let me fall är en film för dig som inte är rädd för att ta dig an tunga filmer. Detta är inte en film för dig som vill se ett lättsmält drama eller en hjärndöd actionfilm. Let me fall är som en käftsmäll som får dig att vakna. Jag ska ta mig till bion och se denna fantastiska film en gång till. För att jag kan inte låta bli att förundras över islänningarnas sätt att få socialrealism att vara förföriskt på vita duken. Trevlig kväll!

Betyg: 5 av 5




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Nyårslöftet är infriat!

Förra nyår gav jag mig själ ett löfte om att jag skulle försöka sticka en kofta. Efter ett antal försök som resultera i att jag repade upp ...