Recension av The Hunt
Så här i karantäntider när vi inte
får gå till biograferna får det bli hemmabio helt enkelt.
Streamingsajterna tänker om och hyr ut bioaktuella filmer. Ett sätt
att rädda sin verksamhet på, något jag tackar dem för. Jag kan
med andra ord ta del av aktuella filmer trots de rådande
omständigheterna. Kvällens blogginlägg handlar om The Hunt som är
regisserad av Craig Zobel. Nick Cuse och Damon Lindelof står för
manuset.
Tänk att vakna upp i skogen med en
munkavel och du vet inte var du är eller vem som är din förövare. Förvirringen är total hos de kidnappade som försöker
att orientera sig. Mitt på fältet står en låda full med vapen. De
är redo för kriget, men vilka ska de försvara sig emot? Kulorna
börja vina runt huvudena och fällorna är många. Jakten är igång.
Vem går levande ur den dödliga leken?
I trion Craig Zobel. Nick Cuse och
Damon Lindelof är den senare den mest meriterade av dem. Damon
Lindelof är en van manusförfattare och kanske är det just denna
kombination som gör att manuset blir så pass bra som det blir.
Skräckfilmer och framförallt skräckkomedier går sällan hem hos
kritikerkåren, men den breda massan gillar genrerna. Varför är det
så? Beror det på att det även finns genrer inom filmbranschen som
anses som mindre värda? Antagligen ses skräckgenren som mer smutsig
och tilltalar inte folket i finkulturen. Det må vara så och vad
säger det om kvällens film? Hör den hemma i finkulturrummet eller
inte? Nej, det gör den inte. Den är helt enkelt för provokativ.
Inte nog med att filmen starkt påpekar att vi lever i ett
klassamhälle, där välbärgade kan komma undan med det mesta. Den
tar även upp det politiska spelet. Det finns många politiska
referenser både till Trump och Clinton.
The Hunt har blivit omdebatterad i USA
och blev det långt innan många hade sett filmen, vilket är
konstigt. De som sett filmen och sedan kritiserad den kan jag på ett
sätt förstå. Det är en film med en radikal historia. Ett gäng
personer avslöjar en konspirationsteori på internet. De
tillfångatas av ett gäng välbärgade människor som sedan
bestämmer sig för att jaga sina byten. Något som för tankarna
till bland annat visselblåsare. Det blir ett politiskt spel mellan
vänstern och högern. Vem har rätt till makten? Får makthavarna
stå till svars för sina handlingar eller kan de muta sig fria?
Filmen har fått kritik för att den är
blodig. Jag undrar bara vad den kritikern brukar ha för
förväntningar på skräckfilmer? Tror denne att filmerna är fulla
med lyckliga slut och en sockersöt kärlekshistoria? Det är film
som går ut på att folk blir jagade som djur, klart att den kommer
att bli blodig. Hantverksmässigt är filmen bra. Den är snyggt
filmad och klippt. Betty Gilpin är den som stjäl hela showen. Hon
bjuder på ett fint skådespel med enorm trovärdighet.
Det som lyfter filmen till en ny nivå
är att det finns tydliga paralleller till George Orwells bok
Djurfarmen. Huvudkaraktären kallas för Snowflake, som en av
grisarna i boken. Snowflake och the big bad boss har många likheter
med varandra som dessutom huvudkaraktären påpekar. Det är en
gris med i själva spelet som är döpt till Orwell. Även spelet
utspelar sig på en stor farm som är inhägnad. Referenserna är
många och det går att analysera alla likheterna en bra stund.
The Hunt är en film för dig som vill
se en satirisk skräckkomedi som utmanar det politiska klimatet.
Annars kan du se den för detta är en film som retar gallfeber på
många i USA och det är kul att se vad det är som upprör. Trevlig
kväll!
Betyg: 4 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar