måndag 13 juli 2020

Socialrealism i norrländska skogarna...

Recension av Jag for ner till bror

Ikväll är det dags för ett blogginlägg om en bok som alla jag kommer i kontakt med älskar. De har sagt att detta är en bok som alla måste läsa för att den är så vackert skriven med en unik prosa. Jag har lyssnat på Karin Smirnoffs bok Jag for ner till bror. En bok som hon Augustnominerades för.

Boktips. Något för dig som gillar socialrealism i de
svenska skogarna. 
Maria hittas död och hennes bror är en suput. Hans kärlek till alkoholen tar över allt. Jana återvänder till sin hemby för att träffa sin bror Bror. På vägen träffar hon en gamla vän som hon spenderar natten hos och inget blir sig likt igen.

Jag får ofta höra att hur kan du läsa dystopier och apokalyptiska romaner? De är deprimerande. Det är ingen som orkar läsa dem. För en gångs skull går jag utanför mina referensramar och lyssnar på en socialrealistisk roman. Den första frågan som poppade upp i mitt huvud när boken var slut var: Är inte detta deprimerande? Jag for ner till bror kan vara ett porträtt av vilken dysfunktionell familj som helst i världen. Däremot skulle landskapet beskrivas lite annorlunda om den utspelade sig i till exempel Australien.

Handlingen är trovärdig och det skulle kunna vara mina grannar som jag läser om. Jag tycker att det är svårare att distansera sig till socialrealistiska verk till skillnad mot dystopiska. De utspelar sig oftast långt in i framtiden och det är lättare att slå ifrån sig historien. I det här fallet går det inte att slå ifrån sig berättelsen. Den tar sig in i hjärtat hos sin läsare och gör denne ledsen och nedstämd. Själv är jag ingen fantast av böcker som får mig att må dåligt, det får jag nog av när jag tittar på nyheterna.

Jag for ner till bror är en deprimerande historia. Den ena tragedin efter den andra inträffar och huvudkaraktären har svårt att återhämta sig. Hon löser alla sina problem med sex, hmmm....ja, för det är ju den bästa lösning.... På något vis lyckas hon klistra ihop sitt inre och fortsätter. Det är ganska svårt att lyssna på boken, eftersom det tar ett tag att lista ut om uppläsaren menar Bror eller bror till någon. Det blir förvirrande. Jag till skillnad mot många andra imponeras inte av språket. Det är styltigt och tråkigt.

Socialrealistiska romaner är inte min grej. Jag finner inget nöje i att läsa dem och jag gillar de helt enkelt inte. Nu har jag i alla fall läst en och det räcker gott och väl. Jag återgår till mina fantastik-böcker för det är där jag hör hemma. Trevlig kväll!

Betyg: 1 av 5


2 kommentarer:

  1. Jag ger betyg 4! Tyckte ljudboken var drabbande, bladvändande, trovärdig och älskade språket. Jag som mest läser mordiska thrillers (som en inte kan avnjuta samtidigt som mat) tog här en välbehövlig paus och hoppade till ny genre. Blev så fascinerad av författarens driv att jag genast läste de två andra böckerna i serien janakippu: ”Vi for upp med mor” och ”Sen for jag hem”. Men ja, det var förvirrande med bror i början, både som ljudbok och e-bok, eftersom Karin Smirnoff av någon krystad anledning skriver alla egennamn med gemen initial bokstav.
    Catarina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tur att smaken är som baken. =) Det är förvirrande med hennes sätt att skriva, men samtidigt är det just hennes skrivsätt som har gjort att hon är så omtalad som hon är och det är ju all cred till henne. Det är ett smart drag. Hon får mångas ögon till sig och behärskar man någonting ska man självklart hålla sig till det. Så inom hennes stil så briljerar hon och det ska hon ha beröm för, men det tilltalar inte mig. Jag kan uppskatta hantverket.

      Radera

Nyårslöftet är infriat!

Förra nyår gav jag mig själ ett löfte om att jag skulle försöka sticka en kofta. Efter ett antal försök som resultera i att jag repade upp ...