måndag 28 september 2020

Hur mycket tragik klarar en människa av?

Recension av The personal history of David Copperfield

I lördags var det äntligen dags för bio igen, som jag har längtat. Att gå upp i maskinrummet och se projektorn stå där är lite som att återigen se en gammal god vän. Hemmakänslan infinner sig direkt och väl i salongen sjunker jag ner i den röda fåtöljen och myskänslan infinner sig. Kvällens blogginlägg handlar om The personal history of David Copperfield. Den är regisserad av Armando Iannucci och han har bland annat The death of Stalin på sitt cv.

Filmtips. En annorlunda tolkning av ett välkänt verk av Charles Dickens. 

David Copperfield lever ett fattigt liv, men han är ändå rik. Han har sin fantasi och omges av kärlek. Hans mor tvingas att gifta om sig med en man som är så kall att självaste solen fryser. David skickas iväg till en av hans fabriker för att lära sig veta hut och växa upp. David måste dra sitt strå till stacken. Han får flytta in hos den fattiga familjen Micawber. Där Mr Micawber lånar pengar högt och lågt för att sätta mat på bordet. Det är inte lätt att mätta många munnar när man inte har något jobb. 

David växer och fortsätter sitt skrivande. Hans enda resande är i fantasins underbara värld. En dag när tragedin är som störst är måttet rågat och David flyr staden för att hitta en fristad hos sin rika släkting Betsey Trotwood. Han möts av en förvirrad kvinna och en inbillningssjuk man som tror att den döde kungens tankar lever i sitt huvud. Är lyckan gjord för David eller är han långt ifrån att nå tragedins botten?

Hantverket är makalöst fint. Ett vackert bildberättande blandas med starka färger och klippningen är otroligt snygg. Scenerna flyter in i varandra och jag beundrar det gedigna hantverket. Armando Iannucci har jobbat med övergångarna mellan scenerna samt klippen. De olika bildvinklarna tillför till dramaturgin på ett ypperligt sätt. Långa tagningar blandas med rappa klipp och får filmen att skrida framåt. För att tillföra filmen ytterligare en dimension syns David berättandes i en del scener om sitt liv och i samma bildruta syns den yngre versionen av honom och ett minne spelas upp. Det gör det extra tydligt för tittaren vem som är David och vem som är berättar-David. Dessutom syns berättar-Davids känsloreaktioner när han förtäljer minnet och det tillför också till dramaturgin. Stilen med att låta sin karaktär återuppliva ett minne och se dess reaktion påminner om hur verkligheten fungerar och ger filmen en mer autentisk känsla. Det är ett av stildragen som imponerar mest på mig. 

Ett extra plus är att ensemblen består av många nationaliteter samt att det är inget som kommenteras i filmen. Det upplevs som naturligt och det är fantastiskt. Hela ensemblen gör ett fint jobb och det finns några som sticker ut. Tilda Swinton briljerar som vanligt. Finns det någon roll som hon inte klarar av att axla? Jag tror inte det. Här tar hon sig an rollen som Betsey Trotwood. Hon är lite bitsk, hårdhudad och framförallt har hon ett fint hjärta. Hon är trovärdig i sin roll. Dev Patel axlar rollen som David Copperfield och han gör det bra. Han spelar en man som vägrar att acceptera sitt öde som fattig. Han förtjänar mer och han ser till att lyckan vänder. Dev Patel har vi sett tolka liknande roller som i Lion och Slumdog millionare, vilket gör att han är van att ta sig an dessa tunga dramatiska roller. David Copperfield är en mer komisk roll för honom än de andra, men långt ifrån en roll som hör hemma i en renodlad komedi. Hugh Laurie är ändå filmens stjärna. Han är helt underbar i sin tolkning som den inbillningssjuke Mr Dick. Hans minspel och kroppsspråk går inte av för hackor. Jag är imponerad. 

The personal history of David Copperfield är en historia som både underhåller och förbryllar. Situationerna är tragikomiska och det får mig att skatta högt flera gånger. En fråga som dyker upp i mitt huvud är: Hur mycket tragik klarar en människa av? Trots att filmen är tragikomisk speglar den ändå sin samtid. Att berättelsen dessutom har ett antal år på nacken gör den långt ifrån inaktuell, tvärtom den lika aktuell idag. Många runt om i världen lever i fattigdom och har svårt att mätta sina magar. De tvingas utföra tungt och hårt arbete för en nätt summa och arbetsförhållandena är allt annat än trygga. Med det i åtanke går det att säga att filmen är samhällskritisk och vill uppmana till att tänka efter både en och två gånger när vi konsumerar. Kommer den här varan från ett ställe där det finns drägliga arbetsförhållanden?  

The personal history of David Copperfield är en film för dig som vill se en välgjord drama/komedi. Det är även en film för dig som vill få ett smakprov på Charles Dickens böcker. Trevlig kväll!

Betyg: 4 av 5

4 kommentarer:

  1. Det är väl bla tidslösheten som gjort David C till en av Dickens mest älskade böcker någonsin. Jag håller egentligen med i alla dina lovord kring själva produktionen, den var makalöst snygg och smart. Lauries rollfigur var kanske den mest behjärtansvärda men jag tyckte nog bättre om Rosalind Eleazar i rollen som Agnes. Imponerande hur hon lyckades utstråla så mycket trots att rollen i någon mening var lite ensidig.

    Tyvärr landar mitt betyg på något lite mer mellanmjölkigt eftersom jag hade svårt att fångas av David och hans öde. Jag har alltid tyckt bättre om andra Dickens-böcker

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rosalind Eleazar var riktigt duktig hon med. Rollen var otroligt ensidig, men Rosalind Eleazar gestaltning var fin.

      Själv är jag inget fan av Dickens och för mig var detta en fin filmupplevelse som fick mig på lite andra tankar. Jag känner mig manad att ta mig an en Dickens-bok igen och hoppas att jag hade fel de andra gångerna jag läste ett par böcker.

      Radera
    2. Åh, det finns mycket att hämta hos Dickens, även om han ofta var väl förtjust i enorma persongallerier. Vad jag kan påminna mig skiljer jag mig inte så värst mycket från mängden när det gäller Dickens -- tycker bäst om Oliver Twist, Great Expectations och Hard Times

      Radera
    3. Jag får väl ge han ytterligare en chans och se om min smak har ändrats. Oliver Twist har jag läst och tar mig nog an en annan roman i så fall.....hmmm....får se vad som finns i magasinets gömmor på bibblan. =)

      Radera

Nyårslöftet är infriat!

Förra nyår gav jag mig själ ett löfte om att jag skulle försöka sticka en kofta. Efter ett antal försök som resultera i att jag repade upp ...