måndag 14 december 2020

Ingen julvila för Hercule Poirot

Recension av Poirots jul

Julen närmar sig med stormsteg, vilket betyder att det är dags för mig att läsa några julböcker. Hyllvärmareutamningen får kliva åt sidan för denna klassiker i pusseldeckar-familjen. Jag har läst Poirots jul från 1938, som är skriven av ingen mindre än deckardrottningen Agatha Christie. 

Boktips. En pusseldeckare som får de gråa
små cellerna att jobba hårt. En mordgåta för alla som
älskar tänka till. 
Simeon Lee är en rik och envis kuf som bjuder hem sin familj till jul. Han är mycket väl medveten om att hans söner föraktar varandra samt honom. Något som han bortser ifrån och njuter i det tysta av att se sönerna gräla med varandra. Som grädde på moset har fadern dessutom bjudit in en långväga släkting som ingen hade någon som helst aning om att denne existerade. Faderns värdefulla diamanter försvinner under mystiska omständigheter och när ett brutalt mord sker kopplas den erfarne detektiven Hercule Poirot in i fallet.


Som vanligt när jag läser en Agatha Christie-historia förväntar jag mig en svår nöt att knäcka samt att den är oblodigt. Hon lever än en gång upp till mina förväntningar. Som vanligt är det välskrivet och spännande in i det sista. Att ens försöka sig på att förutspå handlingen är onödigt samt att det tar fokus från scenariot som utspelar sig framför mig. 


Trots att Poirots jul skrevs redan 1938 och den känns inte daterad. Agatha Christie har gjort sina böcker odödliga på ett vis som få lyckas med. Hon var smart och lät majoriteten av handlingen cirkulera kring familjemedlemmarna och deras förhållande till varandra. Hon gör som i de flesta av hennes böcker och låter tekniken försvinna bort i periferin. Visst förekommer den här och var i en form av en detalj, men huvudpersonerna förlitar sig aldrig på tekniken. Det var ett smart drag av henne att skriva på det viset.


Språket och handlingen trollbinder mig och jag kan inte sluta läsa. Hennes enkla språk i kombination med en invecklad handling håller mig konstant på spänn på vad som sker härnäst. Hon trollbinder mig med sin fantasi samt snillrika sätt att berätta en mordgåta på. Det är som att spela Cluedo fast jag gör det i läsande form istället. Detta är en pusseldeckare som ger mig en form av julkänsla åt det spännande hållet.      


Vad vore en jul utan en pusseldeckare? Ovanlig i mitt fall. Poirots jul är en bok för dig som fått nog av alla dessa sockersöta julböcker där allt går nästan som på räls. Trevlig kväll!


Betyg: 4 av 5


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Nyårslöftet är infriat!

Förra nyår gav jag mig själ ett löfte om att jag skulle försöka sticka en kofta. Efter ett antal försök som resultera i att jag repade upp ...