En katt och råttalek med hjärtat som insats

Recension av His dark materials

Jag kommer ihåg hur besviken jag blev när jag såg Guldkompassen från 2007. Den levde inte alls upp till mina förväntningar samt att den kändes lite b i sin framställning. Med dessa tankar i bakhuvudet tog jag mig an His dark materials. En serie som har fått fin kritik, men jag la ribban lågt. Ett val grundat på tidigare erfarenheter samt att när alla säger att något är bra betyder det att jag alltid blir besviken för att mina förväntningar är för höga. Skulle det bli så även denna gång?

Tv-serietips. Ett mystiskt och mörkt fantasyäventyr 
för dig som älskar Guldkompassen.

Lyras nyfikenhet tar med henne på ett äventyr mer hisnande än vad hennes fantasi hade kunnat konstruerat och vid sin sida har hon sin daemon Pan, en själ som antagit formen av ett djur. I jakten på sanningen om hennes föräldrar stöter hon på teorier om stoft, ett magiskt ämne som alla vill sätta klorna i, men ingen riktigt vet vad det är. Flåsandes i nacken har Lyra och Pan den mäktiga, lömska och mystiska Mrs Coulter. En kvinna så kall att till och med hennes daemon fruktar henne. 

Barn försvinner från staden och ingen vill kännas vid detta brott. Barn som enligt klassamhällets oskrivna lagar anses inte betyda någonting så varför skulle rättssystemet engagera sig när det finns större fiskar som Lyra att fånga? Föräldrarna till de bortförda barnen bryter alla regler när de ger sig in i jakten på sanningen och sökandet efter dem. Vem hittar vem i denna katt- och råttalek? 

Bakom nästan varje avsnitt finns en ny regissör bakom kameran. Det märks inte. Jag imponeras över att alla avsnitten känns sammanhängande i sin regi samt att hantverket förvaltats väl. Jack Thorne är mannen bakom manuset till alla avsnitten i säsong ett. Jag tror att det är en av anledningarna till varför serien upplevs som sammanhållen. 

Hans adaption av boken till tv-serieformatet fungerar väl. Spänningsfaktorn varierar och gör det tillräckligt ofta för att mitt intresse ska hållas vid liv samt slutar varje avsnitt i rätt skede. Dessa cliffhangers gör det omöjligt att sluta titta. De känns varken konstruerade eller som att de föder nya lösa trådar. Alla trådar vävs samman under seriens gång.  

James McAvoy passar otroligt bra i rollen som Lord Asriel. Hans sätt att porträttera en halvgalen vetenskapsman som inte förmår sig att sluta söka efter stoft även om det tar livet av honom är makalöst bra. James McAcoys erfarenheter från att ha gestaltat den schizofrene Dennis i Split kommer väl till pass i His dark materials. Lord Asriel är långt ifrån lika galen som Dennis, men James McAvoy visar än en gång att han kan ta sig an olika sorters roller och ingen roll är varken för stor eller för liten. Dafne Keen är relativt ny i yrket. Hon tar sig an rollen som Lyra och gör det ganska bra. Hon visar att hon har sin styrka i scener när hon spelar mot andra människor. Ruth Wilson ger sig i kast att porträttera en femme fatale-liknande karaktär. Hon gör det enormt bra och jag imponeras mest utav henne. Hon är mörk, elakt och mystisk i en salig blandning. Ruth Wilson ger en naturlig gestaltning och samtidigt får hon det att se så lätt ut. Jag hoppas att denna serie ska ge henne den språngbräda hon förtjänar in i Hollywood-gräddan. 

En sak är säker och det är att His dark materials andas fantasy och steampunk till skillnad mot dess föregångare. En annan skillnad är också att denna version är betydligt mörkare och det för tankarna till Christopher Nolans Batman-trilogi. His dark materials är något för dig som älskar mörk fantasy, där mystiken står i centrum och all glättig stämning är raderad. Trevlig kväll!  

Betyg: 4 av 5