Var kan du fly när det inte finns några gömställen kvar?

Recension av Mortal engines

Så var det fredag igen och det vet du vad det betyder vid det här laget. Ja, visst "Movieface". För ett bra tag sedan var jag på bio och såg Mortal engines. Den bygger på den första boken De vandrande städerna av Philip Reeve. Det är den första boken i serien på fyra böcker. Regissör är Christian River och det här är hans regidebut.

I en värld där städerna är mobila och bristen på mat är ett faktum är överlevnad det enda som räknas. Alla städer är uppbyggda på stora maskiner som tar sig fram över landskapet och letar efter mat. Vapen i städerna är förbjudet, men att kriga mot andra städer är en helt annan fråga. Det är en kamp där starkas överlever. Mitt i denna maktkamp finns Hester Shaw, en föräldralös flicka med hämnd som enda mål. Hon ska mörda Valentine, mannen som mördade hennes mamma. Han å andra sidan är en inflytelserik och högt uppsatt man i staden London. I en värld där gamla teknologi anses farlig letar museianställde Tom Natsworthy efter ofarlig teknologi som är värd att spara till eftervärlden. Hans plan är att hitta den person som stjäl den gamla farliga teknologin. I ett samhälle fyllt av korruption och lömska människor är det en utmaning. Alldeles för många misstänkta. Snaran dras åt kring Natsworthys hals ju närmare han kommer sanningen. Den enda allierade han har är den mordiska Hester Shaw.

Filmgenren är steampunk, sci-fi, äventyr och postapokalyptisk. Några utav mina personliga favoriter med det sagt var förväntningarna på filmen stora. Tänk va fel jag hade. Med en budget på 100 miljoner dollar hade jag nog förväntat mig lite mer av filmen. Den är fylld av klichéer och det är superlätt att lista ut vad som kommer att ske härnäst. Det var solklart redan från start vem som var skurken fast det sakta, men säkert skulle stiga till ytan. De tvära intrigerna som ska ”liva upp” handlingen var förutsägbara och gjorde bara att filmen kändes tråkig och ospännande. Vilket är supertråkigt eftersom jag älskar steampunk och postapokalyptiska filmer.

Christian Rivers gör regidebut och det kan vara en av anledningar till varför det brister. Den andra är definitivt manuset. Det är tunga namn som har skrivit manuset. Trion Fran Walsh, Philippa Boyens och Peter Jackson har skrivit manus till storfilmer som Hobbit-filmerna, King Kong och två av Sagan om ringen-filmerna. Deras meritlistor visar på erfarenhet från storfilmer och fantasy. De kan sina grejer med andra ord, men inte i Mortal engines.

Filmen känns platt. För att mörka att filmen saknar handling förför regissören sin publik med häftiga actionsekvenser. Det är actionscen efter actionscen efter ja, ni förstår. Som om detta inte vore nog fanns det en del filmfel lite här och var. Bland annat när de skjuter iväg den andra Medusa-bomben så kommer tryckvågen bakom planet och sedan imploderar den. I nästa sekvens är tryckvågen framför planet och rutorna på planet exploderar och allt kränger till. Hur gick det till? Bomben smällde i sekvensen innan, hur kan den smälla två gånger?

Det som är intressant med filmen är alla referenserna till mytologin. Pandora har en ask som innehåller ett fruktansvärt vapen. Vapnet heter Medusa och på flera ställen i filmen syns avbildningar av gorgonen Medusa. För att spränga muren krävs tre skott. Talet tre är ett heligt tal som för tankarna bland annat till treenigheten och dessutom förekommer talet i många mytologier. Detta är några av exemplen i filmen. 

När filmen är på det här viset måste jag tyvärr säga att den lockar mig inte till böckerna. Jag vet att film och bok är två vitt skilda medier och de ska analyseras utifrån respektives perspektiv, men filmen ska på något sätt locka mig till litteraturen och vise versa.

Jag rekommenderar inte Mortal engines till dig som vill se en film med handling. Det här är en film för dig som är ute efter att bli underhållen och förförd av actionscener. Trevlig helg!

Betyg: 2 av 5