onsdag 24 juli 2019

Att ta tillbaka sitt arv


Recension av The Lion king


I helgen begav jag mig till bion för att se den omtalade och kritikerrosade The Lion king. Regissör är Jon Favreau som kanske är mer känd för sina rollprestationer än sitt regissörskap. På hans regissörsmeritlista finns ändå den kritikerrosade Djungelboken som kom för några år sedan och de två första Iron Man-filmerna.


Det känns onödigt att dra en resumé om denna historia som de flesta av oss känner till. I stora drag handlar filmen om Simba som ser upp till sin pappa Mufasa som är kung över savannen. Simba luras av sin elaka morbror Scar ner i en ravin där Simba ska hitta sitt vrål. Bakom hörnet lurar faran och skenande hjord sätter Simba i livsfara. Mufasa gör allt för att rädda sin son och dör under tragiska omständigheter. Simba kan inte leva med skulden och flyr. Han hittar en trygghet på det mest oväntade stället. Surikaten Timon och vårtsvinet Pumbaa adopterar Simba till sin udda familj. De visar honom ett helt nytt sätt att leva som insektsätare. Medan Simba njuter av livet, är livet på savannen svårt där endast de starka överlever.

Det är bara att hålla med kritikerna i sitt betygsättande. The Lion king levererar en historia som är snarlik den animerade Disney-filmen från 1994. Scar är lika läskig och ondskefull som i den första filmen, men här har filmmakarna skruvat hans elakhet ett extra varv och gjort honom ännu mer aggressiv.

Hantverket är beundransvärt. Animationen är så snygg och filmen ska ses i 3D. Jag kunde nästan ta på eldflugorna. Flera av insekterna hoppade upp framför näsan på mig och jag kunde nästan känna vinddraget från dem. De har lagt ner tid på att få djuren att se så levande ut som möjligt. Simbas lilla mage pulserar i snabb takt när han och Mufasa har gått upp för en brant backe och klättrat upp på ett klippblock. När han går vickar höfterna på ett naturligt sätt likt ett lejon. Till och med hårstråna i ansiktet böjar i takt med mindre vindbrisar. Det är så snyggt gjort att jag blir alldeles tagen av animeringen. Det är de tekniska detaljerna som lyfter hela filmen.

Jeff Nathanson har förvaltat arvet väl. Han har tillvaratagit de viktigaste bitarna från originalberättelsen och gjort så att filmen passar en äldre publik. Filmen är inte humoristisk på samma sätt som den första. Det är mer svärta och våld. Den har sina stunder när den är otroligt komisk speciellt när Pumbaa och Timon syns på duken. Timon är och förblir min favoritkaraktär.

The Lion king är ett måste för dig som sett den första filmen och älskat den. Du kommer inte att bli besviken på denna ”remake”. Du som inte har sett den första filmen kommer att tas med på ett filmiskt äventyr med en spännande dramaturgi och ett gediget hantverk. Detta är ett animerat äventyr i världsklass. Trevlig kväll!

Betyg: 4 av 5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Nyårslöftet är infriat!

Förra nyår gav jag mig själ ett löfte om att jag skulle försöka sticka en kofta. Efter ett antal försök som resultera i att jag repade upp ...