Recension av The Audition
Det är så härligt att bion är igång igen som jag har längtat. Att få sätta sig ner i biomörkret och njuta av en bra film. Vilken kul hobby det är! I måndags visade jag filmen The Audition, Das Vorspiel, som är regisserad av Ina Weisse. Hon har även regisserat filmen Der Architekt.
Uttagningarna till skolan är igång och Anna lyssnar på violinist efter violinist utan att ens höja på ett ögonbryn. När Alexander intar scenen förändras allt. Hon är dock ganska ensam om att tycka att han bär på en talang. Trots negativa kommentarer från kollegor kommer han in på skolan. Alexander inser snart att Anna är en svår lärare att imponera på. Hon kräver perfektion och är han duktig nog att leverera det?
Biofilm. The Audition är ett drama för dig som gillar
när relationer och musiken får ta plats.
Anna är en destruktiv kvinna som lever ett dubbelliv, har beslutsångest samt söker efter perfektionism i allt. Något hennes son finner svårt att leva upp till. Familjen är i gungning på flera sätt. När Alexander gör intrång i hennes hemmaliv sätter han igång en känslokarusell. Sonens Jonas hat och avund på Alexander vet inga gränser och Anna ser hur familjebanden sakta börjar suddas ut. Kan hon rädda hennes och sonens relation eller är det för sent?
The Audition är en film med flera överraskningar. Dramaturgiskt sett är den som vilken dramafilm som helst, men det är det lilla extra som får filmen att sticka ut från mängden. Ina Weisse levererar ett drama som får mig att fundera både en och två gånger. Filmen är ett relationsdrama som utspelar sig på flera olika plan och hur dessa påverkar varandra samt flyter in i varandra. Filmens styrka ligger helt klart i manuset.
Manuset är välskrivet, genomarbetat och intrigerna ligger rätt i dramaturgin. Relationsspelet rör sig mellan olika plan i filmen är det bästa med den. Tyvärr blir inte betyget bättre för att filmen inte ger ett bestående intryck. Det är helt klart en sevärd film, men om ett år kommer jag nog bara ha svaga minnen av dess handling.
Nina Hoss ger en fin rolltolkning av den perfektionistiska läraren Anna. Den som imponerar mest i ensemblen är Ilja Monti som axlar rollen som Alexander. En ung kille utan självförtroende som själv söker efter perfektion. Han gör sin roll bra och med fin inlevelse. Paniken syns i ögonen vid flertalet tillfällen. En känsla som kan vara svår att förmedla naturligt. Ilja Montis sätt att tolka sin roll är naturligt och det är fint. Ett namn värt att lägga på minnet. Serafin Mishiev som porträtterar Jonas levererar också en fin insats. Hans karaktäriserar Jonas bra och trovärdigt. Den naturliga avundsjukan sitter hans kroppsspråk och ansiktet. Serafin Mishiev visar att hans styrka som skådespelare är i att uttrycka känslor med små gester.
The Audition är ett drama för dig som gillar ett långsamt berättartempo med en tydlig intrig och oväntade överraskningar. Det är en film för dig som gillar tyska filmer med deras typiska sätt att illustrera vardagen och relationer på. Trevlig kväll!
Betyg: 3 av 5
Kul att du kunde se någonting i filmen som jag helt klart missade. Jag gillade verkligen Nina Hoss, hon är oftast duktig, men tyckte att filmens berättelse blev alldeles för fragmentarisk. Hon som rollfigur blev för mystisk, för dold, och händelser fick inte den återklang som jag hade förväntat mig i sammanhanget (tex när morfadern körde ned Jonas hand i myrstacken och Anna uppenbarligen såg det)
SvaraRaderaJag tycker att just den scenen med myrorna var underlig. Den framkallade knappt en reaktion från Nina Hoss. Kanske var just det ett medvetet val av Ina Weisse. Att hon var van vid dessa reprimander från sin far och det osynliga våldet överförde hon omedvetet till sin son för att tvinga honom till perfektion. Morfaderns agerande blev legitimt på ett vis för att hon själv på något konstigt sätt höll med honom i hans uppfostringssätt för att det var det hon själv gjorde. Men ändå konstigt att det inte blev en större respons från henne. Jag tyckte att hennes mystik visade på ett destruktiv leverne med att hålla sina känslor och reaktioner inom sig.
RaderaMmmm, jag hade ändå velat få fler ledtrådar i så fall till relationen mellan Anna och pappan. Hur hade han betett sig under hennes barndom som gjorde att hon eventuellt inte vågar säga till honom när han misshandlar hennes son? Eller är det så att hon själv hatar sin son så mycket att hon inte bryr sig? Nej, mellan de två olika förklaringsmodellerna ligger det alldeles för stora, okända vatten för att jag ska vara nöjd
Radera