måndag 21 januari 2019

Superhjälte eller sinnessjukdom är det samma sak?


Recension av Glass


I helgen var det premiär för Glass som är den avslutande delen i Eastrail 177-triologin. Vill du läsa mina tankar om de tidigare delarna Unbreakable och Split, klicka på respektive titel. Glass är likt de andra två delarna regisserad och skriven av M. Night Shyamalan.


I skymundan av sitt vanliga jobb fortsätter David Dunn, Bruce Willis, motvilligt att vara stadens räddande ängel. Hans primära mål är att hitta förövaren Kevin Wendell Crumbs, James McAvoy, som kidnappar unga tjejer och äter upp dem. David lyckas hitta tjejerna och Kevin med alla hans personligheter. Inget går som de har tänkt sig och de blir tillfångatagna och hamnar på mentalsjukhus. David får åter stifta bekantskap med sin gamla ärkefiende Mr Glass. Med hjälp av terapi ska de bli kvitt sina alter egon åter ta sin plats i samhället. Fråga som återstår är: Är de superhjältar och superskurkar eller är de bara sinnessjuka?

Glass börjar med samma påfrestande känsla som Split för att övergå till en melankolisk känsla för att sedan sluta med ett vad var det jag sa. Jag hade önskat lite mer psykopatkänsla i filmen, mittenpartiet är lite väl långt och jag saknar drivet. 

Glass är den filmen i trilogin som har det snyggaste bildberättandet. Extrema närbilder med grumlig bakgrund varvas med åkande kamera. M. Night Shyamalan har använt sig av alla vinklar som finns med i läroboken. Han blandar dessa hejdlöst. Bildkompositionen är väl genomtänkt till varje scen. Tittaren får ett dubbelt berättande. Det visuella samt texten/berättelsen. I vissa scener är det på gränsen till realism i filmningen och det fungerar. Återblickarna som berör Josephs barndom är nya scener. Antingen har M. Night Shyamalan haft hela trilogin klar från början eller hade han tur att hitta överblivet material som passade in. Oavsett anledning är det snyggt.


James McAvoy storspelar även i Glass och han är filmens stjärna. Hans insats är nästintill ännu bättre i uppföljaren. Han gör sina roller med en enastående inlevelse. Med endast en ny min eller en annan kroppshållning byter han karaktär. Det är de små detaljerna som är avgörande för hela hans insats. Hans förmåga att snabbt ställa om sig till en ny karaktär visar på rutin, inlevelse och ett bra skådespel. Anya Taylor-Joys karaktär Casey fungerar som Kevins kryptonit. Hon tar sig an sin roll lika bra som i Split. Hon är skör, stark och orädd. Hennes ångest finns där, men den är inte alls lika påtaglig i Glass. 

Extra kul är det att Spencer Treat Clark ännu en gång tar sig an rollen som David Dunns son Joseph. Även han spelar med en inlevelse som är svår att få till. Han är både bräcklig, rädd och stark på en och samma gång. Även Charlayne Woodard återkommer i rollen som Mrs Price. Ännu en gång axlar hon rollen som Mr Glass mamma. Hon gör det fint och det går att se hennes kämpaglöd i ögonen. Hon förmedlar också en oro och ångest inför hennes sons mentala tillstånd.

Glass har fått ett ljummet mottagande av kritikerna och jag håller inte alls med dem. Filmen är vemodig och långsam. Vad skulle den annars vara? Det är en film som handlar om vardagshjältar. Det är inga Marvel-hjältar i huvudrollen och därmed kan det inte bli actionladdade stunts eller en överdriven historia. Här berättas en berättelse om vanliga människor och att hjältarna lever mitt ibland oss. Det är en ganska fin tanke. Dessutom är det betydligt lättare att referera till M. Night Shyamalans skurkar och hjältar än till Stan Lees. Ska man titta på filmen med sina trovärdighetsglasögon kammar M. Night Shyamalan hem full pott. Det jag saknar med filmen är att Samuel L. Jackson har en sådan liten roll. Han kommer i skymundan till James McAvoy. Mr Glass är en intressant karaktär och det är synd att han får ta ett steg tillbaka från rampljuset. 

Jag rekommenderar Glass till dig som har sett de två föregående delarna. Har du inte gjort det skulle jag nog säga att det är en fördel om du ser dem. Det är film med mycket känsla och fint skådespel. Trevlig kväll!

Betyg: 3 av 5

2 kommentarer:

  1. Det vrkar som om vi känner ganska lika inför tempot, jag tyckte också att det sackade på Raven Hill. Blev lite för mycket snack och psykologen var inte en tillräckligt intressant rollfigur. Däremot är vi inte överens om McAvoy, jag tyckte han var klart bättre i Split. Här blev det lite för mycket med alla växlingarna, det löstes snyggare i Split med de små filmsnuttarna. Men absolut en lite annorlunda superhjältefilm

    https://bilderord.wordpress.com/2019/01/23/glass-2019/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att vi tycker annorlunda. Han var suverän i Split och den var betydligt bättre än Glass, vilket är synd. Det är kul att se annorlunda superhjältefilmer som inte känns som massproducerade Hollywood-rullar. Det är schysst att den är lågmäld och inte alltför överdrivna stunts. Stämningen i filmen för mina tankar till Nolans Batman, om man bortser från stuntsen.

      Radera

Nyårslöftet är infriat!

Förra nyår gav jag mig själ ett löfte om att jag skulle försöka sticka en kofta. Efter ett antal försök som resultera i att jag repade upp ...