fredag 12 februari 2021

En passionerad serie i flera drag

Recension av The Queen's gambit

Idag är det fredag och helgens ledighet stundar. Vad kan passa bättre än ett “movieface”? Kvällens blogginlägg handlar om en serie som gjort skolmatt på mig. Jag som många andra har fastnat i serien The Queen’s gambit. Serien hyllas av många och jag stämmer in i deras tongångar. Serien är baserad på Walter Tevis roman från 1983 med samma namn.  

Serietips. En serie om klasskamp, maktspel och
lömska drag, allt för att lura sin motståndare.
Föräldralösa Elizabeth “Beth” Harmon drömmer om ett liv utanför barnhemmets väggar. I källaren har den skumma och vresiga vaktmästaren Mr Shaibel sitt tillhåll. En man som många räds, men inte Beth. Hon fascineras av hans schackspel. Mr Shaibel imponeras av Beths entusiasm för att lära sig spelet och inom kort är hon en värdig motståndare. 


Spelet blir inte långvarigt för Beth som mot alla odds blir adopterad av en deprimerad hemmafru och en uttråkad man. De förstår inte hennes fascination för schack. Beth som är en strategisk ung kvinna vägrar att ge sig och ser en framtid med spelet som ska ta henne långt bort från hennes trista vardag. 


I The Queen’s gambit gestaltas en kvinnas klassresa. Beth reser från barnhemmet in i de fina salongerna som är fyllda av pengar och skeptiska män. Hon slåss både utanför och på det rutiga brädet. Hon kämpar för respekten samt en karriär. I serien visas en kvinna med ett trasigt inre som gör allt för att frigöra sig och bli självförsörjande. Något som är ovanligt för 50-talets tidsanda. 


Serien tilltalar mig på flera sätt. För det första är det ett välregisserat drama där manuset har en bra grogrund att stå på som gör serien spännande på flera sätt. Som grädde på moset är hantverket utsökt. De välbalanserade dova färgerna passar med tiden och dekoren är klockren. Serien är otroligt snygg. 


Anya Taylor-Joy tolkar rollen som Beth och skådespelet är imponerande. Anya Taylor-Joy är en fena på att porträttera kvinnor som är trasig och starka på en och samma gång. Det såg jag redan i Split. I The Queen’s gambit visar hon återigen att hon kan sin sak. Hon förmedlar en bräcklighet som är naturlig och trovärdig. Skådespelet känns varken överdrivet eller konstlat.   


Personligen har jag aldrig gillat schack, vilket beror på att jag helt enkelt inte förstår mig på spelet. Under seriens gång har jag dock ändrat uppfattning om sporten precis som många andra. Det är ett spel som både kan vara passionerat samt fullt krig. Schack-rörelsen har sett ett uppsving i antalet spelare samt många nya som söker sig till sporten. Antagligen har The Queen's gambit ett finger med i spelet.  


The Queen’s gambit är som ett schackparti. Beth börjar som en bonde för att drag för drag spela sig till en bättre pjäs för att till slut transformera sig till en farlig drottning. En drottning som alla kungar vill möta och besegra. Vem gör de smartaste dragen över brädet? Tror du att remi stundar eller blir det schackmatt? Trevlig helg!


Betyg: 5 av 5


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Nyårslöftet är infriat!

Förra nyår gav jag mig själ ett löfte om att jag skulle försöka sticka en kofta. Efter ett antal försök som resultera i att jag repade upp ...